Portens rötter går tillbaka till 1700-talets London, där den var populär bland stadens bärare (porters). Vid denna tid var det vanligt att bryggerier skickade ut öl för att mogna på försäljningsstället, istället för på bryggeriet. Portern däremot lagrades på bryggeriet och kunde alltså drickas direkt efter försäljning. Lagringen skedde i stora träkar, något som är väldigt ovanligt bland nutida porter. Dessutom fick den gamla portern en hel del av sin karaktär från de halv-vilda jästkulturer, speciellt Brettanomyces som bodde i dessa lagringskärl. Många nutida konsumenter sörjer nog inte förlusten av Brettanomyces, man brukar säga att den ger en ton av hästfilt till öl (Orval är ett superbt öl bryggt delvis med Brettanomyces, smaka den så förstår ni).
Vildjäst åsido, portern var otroligt populär under 1700- & 1800-talet och den bryggdes i väldigt många olika varianter. En lite starkare och rejälare porter benämdes stout porter, något som senare förkortades till enbart stout. Med tid tappade portern i popularitet, speciellt när framsteg i mältningsteknik möjliggjorde bryggandet av ljus öl. När pale ale och ljus lager så småningom slog igenom hade portern svårt att hänga kvar och försvann nästan helt. Dock har stilen haft ett uppsving de senaste decennierna, även om den fortfarande i viss mån står i skuggan av sin större och starkare storebror stout.