Kan inte uttala mig om flaskan (än) men på kran var den nog bland de topp 2-3 IPA jag någonsin druckit. Fantastiskt sammanhållen smak samtidigt som den var otroligt bred, och ändå hade den en ljuvlig spets. Spritt språngande sagolik!

Smarrigt, men ekfatslagringen gjorde nog mer skada än nytta för mig, trots att fatsmaken var mild och välintegrerad.

Drack en tappad i februari 2009, och den batchen är på 10,27%. Maltigheten här var enorm men också helt otroligt smaskig. Ändå tror jag att lite mer sting i toppen, vilket en färskare flasha troligen har, hade knuffat den in till 9 och kanske rent av 10 poäng. Jag kommer köpa denna igen om jag får chansen.

Efter att ha läst lite andra recensioner verkar det där med den totala avsaknaden av kolsyra inte vara norm – återstår att se om det bara var min flaska, en specifik batch eller något annat fuffens. Men omdömet kvarstår likväl.

Jag trodde aldrig jag skulle dela ut en 10:a, men här kom den, och jag var ärligt talat inte beredd efter att un*earthly upplevdes som lite för crazy när jag drack den för ett knappt år sedan (var jag, måhända, \"ung och dum\"?). Det är till en början mycket distraherande att Gemini totalt saknar kolsyra, men det skiter man fullständigt i efter ungefär en sekund, för sen kommer SMAKEN. Den är en fysisk inkarnation av den ultimata drömölen, det där våta fantasin om en magisk mirakelöl man långt ner i medvetandets dunkla källarvalv anat kanske i teorin skulle kunna existera. Här är den. DEN ÖLEN FINNS PÅ RIKTIGT. Eftersom jag i skrivande stund fortfarande är Timothy Leary-hög på den här så kan min lingvistiska palett inte rättvist illustrera dess storhet, men detta är den heliga Graal (inklusive Castle Anthrax!) i en flaska.

Jag törs inte säga säkert efter bara en flaska, men jag tror det här var väldigt nära en APA-fullträff och förmodligen den bästa Oppigårds-öl jag druckit. Det blir till att hamstra på sig en låda eller tre.

Så länge man inte förväntar sig en dubbel-IPA så är detta riktigt bra. Utsökt bredd på smakpaletten (imponerande med tanke på att den är bryggd på en enda humlesort) och bra balans ger en dubbel-öl som verkligen känns besläktad med lillebror mer än till namnet. 60 IBU får anses måttligt för en öl på 9% men sötman tar aldrig över mer än den gör i vanliga dead guy, utan att den låter alkoholen lysa igenom. Det blir ett par pinnhål under full pott då jag trots allt är en IPA-kille och sötman är ett uns för stor för min personliga smak, samt att jag saknar lite spets; den är aaaaningens aning avrundad och dov i smaken.

Till ingens förvåning så tyckte jag inte om den här. Jag känner mycket väl att det är en mycket fint balanserad öl och att den har en fantastisk palett av övertoner bland smakerna. Men eftersom den är gjort på Belgisk jäst och i en Belgisk stil är det som att försöka njuta av Mozart i form av ringsignal i mobilen. När ska jag lära mig att aldrig mer köpa Belgisk öl?

Jag gav mig på min andra flaska av fyra i kväll, men den visade sig vara den värst infekterade öl jag någonsin råkat ut för. Trots bara en försiktig liten sörpling så smakar det svettig järvröv i hela käften nu. Ni som har flaskor kvar - ser det ut som grumligt lavemangvatten när ni häller upp kan det vara klokt att skippa provsmakandet.

Drack den efter Sierra Nevada Celebration och Titan IPA. I det sällskapet kändes den för maltig och saknade den syrlighet och spets jag hade hoppats på, men det finns fler flaskor i skåpet och jag får kanske chans att testa den med annat förband. Hur som helst en klart kapabel DIPA i jänkar-stil, även värd ett försök för den som tycker att stilen ofta är för snedlastad åt humlehållet. Inget att hamstra på sig backvis av i alla fall.