För mycket vanilj och för söt för min smak.

Fyllig röd/brun-färg. Kolsyran är ganska låg. Aromen är full av torkad frukt, russin och jästestrar samt en mjuk alkoholhetta. Trots den långa lagringen på ekfat tycker jag inte att ölen har speciellt mycket ekfatskaraktär. Men karaktär däremot råder det inte brist på. Väldigt mysig och murrig historia som räcker en lång stund i soffan. Läpparna blir lite lätt kladdiga från restsötman, men det är aldrig svårdrucket. Vad hade kunna gett ölen betyget tio? Kanske lite syra från fatlagringen hade kunnat lätta upp kroppen och gett mer komplexitet.

Denna monsteröl från Amerikanska Avery bryggdes för första gången år 2006, då höll den 15% i styrka och i årets version har man krupit till hela 17 pinnar på yrselskalan. Men, detta är ju självklart inte en öl man köper för att bli snurrig i skallen – Mephistopheles Stout bjuder på en smaksensation som få andra öl kan. Fast den är ju stark, riktigt stark – alkoholen bränner ganska bra i munnen. När hettan lagt sig hittar du fylliga toner av rostat korn, kaffe, choklad – det vanliga i en imperial stout, men även en fruktighet som jag misstänker kommer från att jästen haft det ganska stressigt under jäsningen. Så vad är då slutkontentan på denna best till öl? Det smakar mycket av några få saker, den är alltså inte speciellt komplex – där har Banyuls Blizzard faktiskt övertaget. Mephistopheles är garanterat ingen öl du tar dig an ensam en tisdag efter jobbet. Boka in några polare annars kommer du nog ångra dig halvvägs och garanterat dagen efter. Sen tycker jag nog att denna öl bör lagras i något år innan man öppnar den. Själv har jag en flaska från 2006 som väntar i källaren..

Banyul är ett fransk dessertvin och här har man låtit Blizzard mogna på dessa fat. Resultatet är helt makalöst bra och denna måste upplevas för att själv sätta ord på alla dofter och smaker.

Röda bär i aromen, kul med en stout som inte totalt domineras av kaffe och rostade toner, vilket kanske kommer av att receptet är från 1937. Hyfsat torrt avslut givet den höga alkoholhalten. Balanserad, komplex och magnifika aromer. Grymt jobbat!

Founders Imperial Stout väger in några uns tyngre än Brooklyn Black Chocolate Stout och har framförallt en något större restsötma än BBCS. Ganska försiktig arom.

Brooklyn Black Chocolate Imperial Stout är ett kärt återseende som brukar dyka upp i hyllorna en gång om året. Givet det nästan löljigt låga priset och ölen djupa toner av choklad, kaffe och mörkt socker är detta ett givet köp. Och tänk, kaffe, choklad och lite hetta från alkoholen – helt utan att behöva blanda i vare sig kaffe, choklad eller chili. Drick och lär..

Märklig ton av grön paprika som jag inte blir helt överens med, men det är antagligen kaffebönorna som spökar. Jag kan vara lite allergisk mot kaffe, chili och choklad i öl – på gränsen till tjurskallig och grinig. Men, den här tonen av grön paprika som jag är nästan säker på kommer från kaffet är precis varför jag oftast tycker att man inte behöver krångla till det, speciellt inte med en stor stout som denna – den skulle haft precis de toner av kaffe som man ville åt ändå.

Precis lagom fyllig, söt och alkoholstark imperial stout. Välbalanserat brukar vara ordet.

Det är ingen hemlighet att jag inte är en stor anhängare av Innis & Gunn, så mina förväntningar på denna öl var inte speciellt höga. Men, jag blir positivt överraskad av aromen, den har sådär lagom mycket whiskykaraktär som spelar ganska bra ihop med ölens sötma. Jag har druckit sämre whiskyfatslagrade öl än denna.